igår var ingen bra dag för mig. Jag var allmänt nere och kände mig ensam och bara blääää. Då var det många tankar som for runt i skallen. Det var hemlängtan, närmare till alla underbara som spökade mest. Så i går var jag deppig. Och jag var redo att ge upp. Sen kommer man till jobbet idag och träffar alla underbara människor där och man tänker att de här gänget kan jag ju inte lämna. Dom är ju så himlans sköna och underbara. Och tankarna fortsätter, kan vi inte flytta sjukhuset närmare mitten så att säga?? Sen åker jag ut till Stallet. Börjar med att stressa för om jag skyndar mej så kan jag ju hinna med box-träningen kl 18.00. MEN så träffar jag dessa underbara människorna i stallet som är absolut underbara och som är villiga att hjälpa mig med mina problem och som man bara kan prata med, och som förstår att vi hästmänniskor vi tröttnar också ibland och behöver något som piggar upp oss. Och att oftast hjälper det att bara få prata häst med någon som förstår. Eftersom jag inte hade en chans att hinna till boxen så beslöt jag mig för att ponken skulle få bralla av sig lite. Så longeringslina på och ner till ridbanan. Rayman var pigg och så fin. Sen när jag skrittar av honom så får jag en mega kram av den bästa av dom alla, MAYMAN. Han stannar och viker halsen runt mig och så står vi och snuffsar och myser en stund. Och just den kramen kommer att göra att jag orkar kämpa vidare. Den kramen var det uppåttjacket jag behövde.
Nu ligger jag och duppsan i sängen och väntar på att tvätten ska bli klar så att vi kan få sova. Hon börjar bli lite väl pigg nu. Så jag tror att snart är det dax för henne att bege sig hem till skogen. Och jag får ta hit en hund som är lugn och söt och gosig och som jag har tränat väl i konsten som sänghund- STRANDBERGETS CURT!!!!
I morgon är det dax för nya tag med träningen för då måste jag hinna till 20.
Ikväll lever jag på lyckoruset över att ha en så go häst som ger sin matte en megakram och snuffstid.
//Camilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar